Igår.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om det igen. Att fatta ett beslut är en sak, det var den rationella delen av hjärnan som skötte det. Men att genomföra det, göra det aktiva valet... Det var utan tvekan bland det svåraste jag gjort. Jag höll mig lugn under tiden där inne, för hans skull. Men när jag kom ut brast allt. Och det gör det fortfarande. Jag kan inte prata om det, det är därför jag skriver det här. För min egen skull.

Jag kommer minnas den stunden resten av mitt liv. Och mitt hjärta kommer alltid att gråta vid minnet.