Äntligen är jag på bättringsvägen. Prima prima. Veckan har vart högt lugn. 

Idag däremot, massa järn i elden. Eller nja, kanske inte. Planen var, att jag skulle gå upp tidigt. Åka ut till stallet, pyssla lite. Ta en uppfriskande ridtur i morgonluften. Jag vaknade lite sent kan man säga. Och ville inte kliva upp. Så jag låg kvar, för länge. När jag väl klivit upp var det bara på med kläder och rulla ut. Hade såååå dåligt samvete för att lilla hästen fortfarande stod inne, eftersom jag bad om det igår kväll. Jag hoppades att de gett henne lite mat när de släppte ut de andra.

Kom ut och möttes av en gnäggning innan jag klev innanför dörren. När ögonen vant sig vid ljuset, eller bristen på ljus, såg jag inte en utan tre mular sticka fram genom varsina boxdörrar. Det enda ord jag finner lämpligt att beskriva situationen med är.. Paff. Det vart jag helt klart. Klockan närmar sig elva och alla tre är inne. Jag gav dem iaf lite hö och började rensa i stallgången eftersom hovslagaren var på gång. Hon kom på utsatt tid och snart var Mary fin om fötterna igen. Något stallfolk däremot syntes inte till. Mary fick gå ut i rasthagen medan jag städade undan efter skoningen och mockade. 

När jag var klar var jag inte lite förbannad. Jag tänkte inte gå en kilometer med tre hästar. Så busan fick tyvärr vara i rasthagen, men bättre det än inne. Iaf lite mer yta, gräs och frisk luft.

När jag kom hem segade jag framför datorn, försökte varva ner. Skulle hoppa in i duschen sedan, lite snabbt innan turen till affären. Och då hittade jag den. En fästing. Mitt på magen, nåväl nära mitt på iaf. Jag blev stel av fasa. Ni förstår, jag visste ju att förr eller senare skulle jag bli biten. Jag hade för mitt inre föreställt mig hur min reaktion skulle bli, att jag skulle svimma, kräkas eller bara bli apatisk. Nu visste jag inte alls hur jag skulle reagera. Så jag stod still, i typ tio minuter. Sedan ringde jag J. Han fick helt enkelt plocka bort den när han kom hem.

När han kom hem, ytterligare tio minuter senare, stod jag fortfarande kvar. Han tog bort den snabbt och rutinerat. Och sedan kunde jag andas igen. Vilket trauma. Inte själva färstingen i sig, utan mitt kval över lämplig reaktion.

Eftermiddagen bestod av Ica, Search & Destroy, baconrullad kyckling, sjungande i köket/toan/sovrummet och lite annat.

Dagens bästa; Jag försökte förklara vad som bitit mig för grabbarna i New York. Efter att ha förklarat vilt och brett om färstingens utseende och levnadsvanor får jag svaret: Oh you should see them Hudson rats, they are the size of a house cat. Im telling you, Im scared of those. mmm okej..