Det är skrämmande hur blinda människor är ibland. Hur de väljer att blunda för saker som sker mitt framför näsan på dem. Jag har alltid upplevt mig själv som den mer tillbakadragna typen i en grupp. Men vid vissa tillfällen måste man höja rösten, sätta stopp och markera när något inte är okej.

Det finns starka personer som ingriper när de ser att något är fel, som vågar agera trots att de inte vet hur det kommer att påverka dem själva. Igår läste jag om en händelse där en av mina syskonbarn var stark nog att våga stå upp för sina medmänniskor. Jag är så oerhört stolt över detta och glad över att han har föräldrar som lärt honom rätt och fel.

Idag blev jag vittne till en händelse som gjorde mig så in i Norden förbannad. När jag sedan sprang ut ser jag att det är en vuxen som står bara ett par meter i från och inte ingriper? Skolans uppdrag är att skapa goda samhällsmedborgare, så fint står det i läroplanen. De ska fostras utifrån värdegrunden. Ja just det, jag märker just det.

I nästa stund har jag lektion. Respektlösa kommentarer haglar i klassrummet. STOPP. Hur beter ni er egentligen mot varandra? Det värsta var att de inte förstod. Trots att jag försökte förklara, klargöra på olika sätt. "Det är ju bara på skämt, det fattar man ju". Nej. Du kan aldrig döma att någon blir kränkt av dina ord. Aldrig du. Punkt. Jag blir både arg och ledsen, sedan undrar jag hur dessa barn ser på världen och hur de upplever att världen ser på dem?

Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer bli så blind att jag väljer att bortse från sådana här tillfällen. Gör jag det, då har jag tappat mitt uppdrag.